En film och Svalebostafetten 3

 

 

Den 26 oktober 2018 har eleverna i årskurs fem vernissage av sina illustrationer till sin skräckberättelse! Det är nu två år sedan de träffade Andreas Palmaer. Titta gärna på vår film om projektet. Filmen är gjord av elever och skolbibliotekarie.

Rättelse: I filmen säger Sara att det är den fjärde Svalebostafetten men det är fel, det är den tredje.

Uppläsning av kapitel 8. Återföreningen. Skrivet av 4c (Eftersom det spännande slutet inte fick plats i ett kapitel)

Kapitel 8. Återföreningen. Skrivet av 4c (Eftersom det spännande slutet inte fick plats i ett kapitel)

Det börjar blixtra och stora ljusstreck lyser upp den mörka himlen. Blondino och Brunetto springer fram till Alexandra och försöker slå ur amuletten ur hennes hand.

Alexandra tappar amuletten och en stor blixt slår rakt ner i smycket och blixten leds sedan vidare mot tavlan. Ljuset försvinner in i bilden och är borta utan att en skråma syns på tavlan. Tavlan börjar skaka och clownen i mitten av tavlan börjar se mer och mer mänsklig ut.

På ett ögonblick är Blondinos och Brunettos pappa ute ur tavlan och ropar med sin italienska brytning:
”Blondino och Brunetto! Vad jag har saknat er!”
”Pappa!” ropar Blondino och Brunetto och de omfamnar varandra alla tre.

”Ge oss mamma och Elmar!” avbryter Alexandra deras glädjedans som de börjat studsa runt i. Clownerna vänder sig om och samtidigt som de hånskrattar börjar de springa ut från kyrkogården. De håller i speglarna som Jessica och Elmar sitter fast i och tar dem med sig.

Flack och Flint går som i trans efter dem och de håller fortfarande tavlan och ägget i händerna. Elmar undrar om det är clownerna som kontrollerar dem på något sätt. William och Jack börjar springa mot utgången på kyrkogården och blockerar vägen för clownerna.

Rebecka har sprungit fram och tagit upp amuletten från marken. Hon står och håller den i ett stadigt grepp. Det ryker om den och den börjar glöda. Rebeckas läppar rör sig och hennes blick är stadigt fäst på clownerna.

Då inser Blondino deras misstag. Han tvärstannar och ropar: ”Pappa! Amuletten! Vi måste ta den med oss!” De vänder sig om och tittar på Rebecka.

”Ge oss amuletten!” skriker Blondinos och Brunettos pappa.
”För sent”, väser Rebecka och amuletten börjar lysa och skjuter ut en blixt.

Speglarna som clownerna håller i börjar skaka.
”Nej!” skriker Blondino.

Elmar känner hur ett starkt ljussken tar tag i honom och verkar slunga honom ut i universum. Han flyger genom en tunnel av gnistor och sedan ligger han plötsligt på grusgången på kyrkogården. Och bredvid honom ligger hans mamma!
”Mamma!”

Elmar kastar sig över henne och de skrattar och gråter om vart annat. Martin och Alexandra ansluter sig och det är första gången på länge som Elmar ser sin pappa så som han var förut. Glad och känslosam.

”Nu jävlar händer det saker!” hör de hur Jack ropar borta vid grinden och det får dem att komma ihåg alla de andra och clownerna som fortfarande är där. Blondinos och Brunettos pappa ser ut som om han ska explodera av ilska.

Elmar tittar mot Rebecka och hoppas att hon har en plan för vad som ska hända nu. Han ser hur Rebecka tar upp en liten papperslapp ur innerfickan av jackan. Hennes läppar rör sig igen av en mumlade formel av konstiga ord och hennes darriga pekfinger är riktat mot clownerna.

På något sätt får hon kontroll över clownerna och de far upp i luften och virvlar runt i en vrålande massa, innan de sveps in i tavlan och försvinner. Flack som höll i tavlan tumlar baklänges av trycket och dimper ner på marken. Och då är det som att han plötsligt blir sig själv igen. Flint tappar ägget och blir också sig själv, som om en förbannelse är bruten.

Tavlan är nu åter fylld av tre fula clownansikten. Rebecka tar upp tavlan från marken och slänger ner den i Jessicas tomma grav.

”Nu är de instängda där för alltid”, säger hon och tittar sig nöjd men trött omkring på de andra.

Familjen är återförenad och alla är glada. De bestämmer sig för att gå till pizzerian och äta allihop. Elmar tar mod till sig och kramar Rebecka och hon kramar honom hårt tillbaka.
”Tack. För allt”, säger han.
”Äsch, lägg ner pygmé, det är lugnt”, svarar hon men ger honom en lätt puss på kinden.

Till slut säger Flack och Flint att de måste gå hem. De tittar på Elmar. Elmar blinkar till med ögonen och blir kall. Flacks och Flints ansikten såg för ett ögonblick ut som två skräckinjagande clownansikten.

Men när Elmar blinkar igen så ser de ut som vanligt och reser sig och går. Flack blinkar med ena ögat.
”Vi ses i skolan Elmar. Hej”, säger Flack.
”Då”, säger Flint.

Uppläsning av kapitel 7. Amuletten. Skrivet av 4c

Kapitel 7. Amuletten. Skrivet av 4c

Elmar hör det upprepas i sitt huvud om och om igen.
”Jag vet att ni vet hur man får ut mig ur tavlan! Och ni ska fixa det nu!”

Elmar vinklar spegeln, han ser Blondino och Brunetto och hans mamma från förr. Mamma talade sanning.

Så är det som om en våg sveper över spegeln och den ändrar plötsligt bild och visar hans hus igen. Elmar ser hur Rebecka tar Jack i armen i en hastig rörelse och går upp för trappan till huset. Längre bak kommer William och han rör sig som seg spagetti. Jack försöker få tag i Williams arm, men hans hand missar och ger istället William en örfil mitt på kinden.

William faller ner på marken i en långsam rörelse.
”Varför ligger du där på marken?! Vi har ett problem att lösa! Vi måste hitta amuletten!” väser Rebecka irriterat.

”Mamma är det du?” frågar William sluddrigt.
”Nej, kom nu” säger Jack och Rebecka i mun på varandra.

Elmar förstår inte vad det är han ser. Han såg ju just hur Rebecka sprang ut ur huset med amuletten om halsen. Det var ju hennes spegelbild han såg. Detta måste vara en tillbakablick som spegeln visar! Den visar hur det gick till när Rebecka hittade amuletten.

Väl uppe vid dörren kommer Jacks hand närmare och närmare dörren tills hans hand sluter sig om det blanka silverhandtaget. Rebecka rycker bort Jacks arm och drar ner handtaget med ett ryck. Dörren är låst. Rebecka verkar fundera och öppnar sedan en lucka vid ringklockan på väggen och tar den lilla extranyckeln och stoppar in den i nyckelhålet och vrider om.

Dörren öppnas och larmet börjar pipa.
”Shit! Larmet glömde jag! Jag kan inte koden!” ropar Rebecka.
”Vi får försöka lista ut det! När är Elmar född?” frågar William.
”Jag tror det är 2007, men varför undrar du?”
”Det ska du få se”, säger William med en hemlighetsfull röst.
”Alexandra är ju född 2002.” William trycker in koden 0207.

Det blinkar grönt på en liten lampa och larmet stängs av. Gänget andas ut och William ser nöjd ut. ”Shit, värsta James Bond!” visslar Jack imponerad.

”Vi delar upp oss! William du tar Elmars rum, Jack du tar Alexandras och jag tar Martins”, säger Rebecka med stressad röst.

Hon springer upp för trappan och öppnar alla dörrar som skulle kunna leda till Martins rum. Efter en stund när alla dörrar är öppna springer hon ner för trappan igen. Men så vänder sig Rebecka om och hittar en vit dörr med fina guldkanter under trappan. Hon öppnar dörren långsamt och ser ett stort vitt rum med silver- och gulddetaljer lite överallt.

Hon hittade pappas rum, tänker Elmar. Den stora gammelrosa himmelssängen står ut från väggen och bredvid står den vita byrån med en smyckeshållare uppe på. Rebecka springer mot byrån och letar runt. Men hittar inte det hon letar efter. Hon verkar fundera igen och ser uppgiven ut.

Hon slänger sig i sängen och ligger där en stund. Men så plötsligt verkar hon komma på något. Hon drar upp det vita täcket och madrasserna och där under är det som en kammare. Rebecka ser väldigt förvånad ut, och Elmar blir lika förvånad. Han har aldrig sett den kammaren förut. Som ett stort utrymme under hans pappas säng!

Rebecka går med tveksamma steg ner i kammaren och kommer fram till ett rum där det hänger en massa bilder och minnen, bland annat amuletten! Rebecka går långsamt fram till amuletten och tar den varsamt. Hon springer upp ur kammaren och ut till William och Jack.

”Jag hittade Amuletten!”
Det enda svar Rebecka får är från William.
”Vad ska vi med Amuletten till?”
”Jag berättar det på väg till kyrkogården”, säger Rebecka med en stressad och livfull röst.
”Men vänta här!”

Hon springer upp på Alexandras rum och där känner Elmar igen bilden från tidigare. Det är som han trodde en tillbakablick som spegeln visar. Från när Rebecka hittade amuletten. Rebecka trär på sig amuletten framför Alexandras spegel och springer sedan ner till de andra.

Gänget rusar ut ur den vita lyxvillan och springer mot kyrkogården. Medan de springer börjar Rebecka berätta om den liknande händelse som hon varit med om.

”Elmars mamma Jessica tog hjälp av en trollkvinna med att låsa in någon i en tavla, och den trollkvinnan är min mamma.”
”Va! Vilken trollkvinna?” utbrister William.
”Ni vet väl min mamma Veronica?” frågar Rebecka.
”Ja, just det, hon som jobbar i kemisalen”, säger Jack snopet.
”Ja okej, nu vet ni. Amuletten ska hjälpa oss att få ut Jessica och Elmar ur speglarna och det måste gå fort för clownerna kan göra mycket farliga saker”, säger Rebecka snabbt med en orolig röst.

”Men clowner ska ju vara snälla och är inte Jessica död?” frågar Jack.
”Nej, det är bara en lögn! Nu sticker vi!” säger Rebecka irriterat.

De fortsätter att springa mot kyrkogården och då kommer den där vågrörelsen över spegeln igen och bilden försvinner. Elmar tittar upp mot skärmen istället och där ser han att gänget har kommit fram till kyrkogården.

Alexandra, Martin, Brunetto, Blondino, Flack och Flint står framför den uppgrävda graven. Flack och Flint håller i tavlan och ägget och de ser ut som två marionettdockor som någon kontrollerar.

Elmar tappar plötsligt spegeln som han har i handen och allt bevis för polisen ligger i tusen bitar. Han springer fram till skärmen och skriker:
”Pappa! Ni visste vad som hade hänt med mamma! Varför sa ni ingenting! Om ni hade sagt något hade jag inte varit fast i spegeln!”

När Elmar ser hur förtvivlad hans pappa ser ut känner han ångern över vad han just har sagt spridas i hela kroppen.

”Förlåt! Jag trodde att clownerna hade gett sig av för länge sedan!” säger Martin med sorgsen röst. Rebecka, Jack och William står vid kanten av kyrkogården.

”Alexandra! Fånga!” ropar Rebecka och kastar amuletten mot Alexandra. Alexandra är snabb och kastar sig fram och fångar den i bandet.

Då är det som om någon trycker på en knapp och solen går bakom moln och det börjar regna. Ett regn som yr runt i en plötsligt tilltagande vind och en mullrande åska kommer inrullande över trädtopparna.

Uppläsning av kapitel 6. Pappan. Skrivet av 4b

Kapitel 6. Pappan. Skrivet av 4b

 Elmar vaknar till. Det första han möter med blicken är en stor skärm. Skärmen ser ut som en spegel fast att det inte finns någon spegelbild. Istället verkar det som man kan se ut och blir som en åskådare till livet utanför.

Men det är först när han ser Blondinos fula ansikte och Blondinos stora leende som Elmar inser att han är fast inne i spegeln. Han hör det fula ansiktet säga ”fyra dagar kvar till halloween…”

 ”Vad ska jag göra, vad menar du?!” ropar Elmar och känner hur paniken kommer krypande.

Han börjar kallsvettas. Det är först då han inser det, att det är halloween om fyra dagar. Blondinos ansikte försvinner och istället så ser Elmar ut över kyrkogården. Han ser hur hans pappa och Alexandra står och diskuterar något. Han hör bara deras röster som ett mummel. Men en mening hör han sin pappa säga tydligt. ”Du måste vara försiktig Alexandra!”

Då burrar det till innanför jackan och han knäpper upp den långsamt. Som om han är rädd för att det som burrar är en bomb på väg att explodera. Men det är dagboken som burrar. Han öppnar den och stelnar till. På en nyss tom sida dyker det upp ett meddelande.

 ”Hej Elmar!”

Och ett hjärta. Han känner igen det hjärtat. Mamma brukade rita sådana till honom. Det ger honom en känsla av trygghet. Men samtidigt är det många frågor som dyker upp i hans huvud. Är det verkligen hon som skriver till honom? Hur är det ens möjligt? Skulle han skriva något tillbaka? Skulle han låta det vara? Men det var så många frågor som han ville ha svar på, så han skriver:

”Mamma? Är det du?”

Han hinner bara vänta i 5 sekunder, sen kommer ett till meddelande.

”Det är jag, din mamma Jessica. Jag har saknat dig enormt mycket och det är så mycket jag vill skriva! Som att jag har sett hur jobbigt du haft det med pappa, att han druckit så mycket och varit hård mot dig, mot er! Men vi svävar i fara både du och jag så nu måste du lova att lyssna noga på vad jag har att säga. Så kan vi kanske snart ses på riktigt igen!”

 

Elmar blir förvånad och mer fundersam. Han måste få veta att det verkligen är hon.

”Mamma”, skriver han. ”Vad brukade du viska i mitt öra när du trodde att jag hade somnat, innan du förvann?”

Det dröjer en stund men sen kommer svaret.

”Jag brukade viska att du är viktig, önskad och älskad.”

Elmar känner hur tårarna tränger fram och med darrande hand så skriver han:

”Vad ska jag göra för att få ut oss härifrån?”

 

”Allt kommer att bli bra bara vi hjälps åt nu” , skriver Jessica. Sedan fortsätter hon:

”När jag gick i skolan var jag bästa vän med Blondino och Brunetto. Men med tiden blev jag mer sårbar. Och mobbad för att jag hängde med dem. Till slut föll jag för grupptrycket och gick med i det ”coola” gänget istället. Jag svek Blondino och Brunetto. Och blev sedan tillsammans med din pappa. Och det förlät de mig aldrig för.”

Elmar blir chockad av det långa svaret. Hade hans mamma gjort så? Hjärtat börjar slå snabbare. Hans kalla kropp blir mer darrig. Han tänker tyst för sig själv att då är det så som han misstänkte när han läste om det här i dagboken. Att hans mamma blev tagen in i spegeln, för att hon svek Blondino och Brunetto. Det är en hämnd.

Men han förstår ändå inte riktigt. Efter en lång stund så svarar han.

”Men, vad ska jag göra?”

”Använd spegeln du hittade under pappersbåten, den är kopplad till en amulett, min gamla amulett. Den amuletten kan befria Blondinos och Brunettos pappa som jag stängt in i tavlan som hängde hemma hos oss i hallen.”

”Har du stängt in deras pappa?” skriver Elmar.

”Ja, jag gick till en kvinna som kunde trollkonster och hon berättade för mig hur man kunde göra för att stänga inne en själ i en tavla. Jag gjorde det bara på skoj och trodde inte att det skulle fungera på riktigt! Jag ville också hämnas för att de varit så taskiga mot mig. Men jag trodde aldrig att det här skulle hända!”

”Men vad ska jag göra när jag hittat amuletten?” skriver Elmar.

 

Elmar hinner inte få något svar. Plötsligt blir dagboken förvandlad i hans händer. Den börjar svartna och snart är den helt upplöst till aska som rinner ner mellan hans fingrar.

”Mamma!” skriker han.

Sedan rusar han fram till skärmen och skriker allt vad han kan.

”Hitta amuletten!!!”

Han ser hur Alexandra och hans pappa står där på kyrkogården och lyfter blicken upp mot träden. De hör honom! Så han skriker igen.

”Mammas amulett! Den kan rädda oss!”

Elmar tar fram den lilla spegeln som hans mamma sa, den som han hittade under pappersbåten och i den skymtar han Alexandras rum. Det blir tydligare och tydligare. Och bilden rör sig. Någon måste ha tagit på sig amuletten! Och försöker smita iväg med den!

 

Personen som tagit amuletten springer förbi hallen där tavlan och ägget en gång fanns. Och förbi hallspegeln. Då ser Elmar vem det är och han drar efter andan. Personen hoppar ut genom köksfönstret och börjar springa.

 Elmar tittar upp på den stora skärmen och ser då Flack och Flint! Vad gör de där?! Och han ser han vad de håller i - tavlan och ägget. Och några meter därifrån står pappa och Alexandra. Flack och Flint vänder sig mot Elmars pappa och så säger clownen i tavlan.

”Jag vet att ni vet hur man får ut mig ur tavlan! Och ni ska fixa det nu!”

 

 

Uppläsning av kapitel 5. Hej då. Skrivet av 4a

Katitel 5. Hej då. Skrivet av 4a

Elmar öppnar dagboken. Hjärtat slår hårt och fingrarna darrar. Han förstår att det är hans mammas gamla dagbok. Han bläddrar försiktigt i den, rädd för att den ska gå sönder.

Högst upp på en sida i mitten av boken står det 17/9 1993. Han börjar läsa. Det står att hans mamma träffade Blondino i skolan och att de blev bästa vänner. Men sen började Blondinos tvilling Brunetto också i samma klass som mamma och Blondino. Då svek hans mamma tydligen Blondino och blev bästa vän med Brunetto istället.  Men efter en tid hade Blondino och Brunetto blivit elaka mot henne och fryst ut henne och då hade hon brutit med dem båda och inte velat vara deras vän längre. Sen hade hon slutat på den skolan och hade väl aldrig riktig glömt hur elaka de var, men hon hade så småningom slutat att tänka på det.

Elmar bläddrar fram i dagboken och märker att den sista meningen i boken lyder: HJÄLP MIG! Han blir rädd och bläddrar tillbaka och märker att en sida är utriven. Han känner att han är hungrig och han måste gå ner för att ta sig något att äta innan han fortsätter att läsa. Även om han då riskerar att springa på sin pappa på vägen till köket.

Han har hunnit halvvägs ner i trappan när han hittar ett utrivet papper. Han tar upp det och märker att det är samma mönster som i dagboken. På lappen så står det: Jag vet att Elmar kommer bli utsatt för samma sak som mig om han inte klarar detta. Hjälp mig!

Elmar går upp för trappan igen. Han lägger sig i sängen och somnar av utmattning. Han drömmer dimmigt att mamma är inlåst i en spegel. Det är en obehaglig dröm och det känns som om skuggorna i drömmen kryper in i honom om och gör honom fuktig och kall på insidan.

Han vaknar av att Alexandra skakar honom hårt.
”Varför har du dagboken här? Den var inne på mitt rum men har plötsligt försvunnit därifrån!”

Det tar ett tag innan Elmar förstår vad hon pratar om, vilken bok? Men så vaknar han till, tar ett hårt grepp om dagboken och springer ner för trappan. Alexandra hänger på. Elmar tänker nu måste detta få ett stopp. Han måste få reda på hur allt hänger ihop!

I vardagsrummet står pappa med ryggen åt honom och knappar på sin mobil. Elmar ställer pappa mot väggen.
”Vad vet du om mamma? Nu vill jag höra sanningen!”

Pappa ser plötsligt lite rädd ut. Han backar sakta mot väggen men berättar ändå när han får syn på dagboken. Han berättar att mamma är inlåst i en spegel. Exakt likadant som Elmar tidigare drömt om. Han berättar också att om Elmar inte klarar att hitta Blondino så kommer Elmar att bli levande inlåst i en spegel precis som mamma. Då hör Elmar Alexandras röst, hon står i dörren till vardagsrummet och tittar mot dem.

”Pappa, ska vi gå dit nu?”

”Vart?” säger Elmar med skrämd röst.
”Till mammas fake-grav”, svarar Alexandra.
”Va? Nu hänger jag inte med. Är mammas grav inte på riktigt?” frågar Elmar.
”Men! Bara följ med oss!” säger Alexandra lite irriterat. Hon är väl fortfarande sur för att hon tror att Elmar har tagit deras mammas dagbok från hennes rum.

 Pappa säger att i graven finns det två saker som de behöver. Elmar känner på sig att pappa inte säger hela sanningen men bestämmer sig för att släppa det för stunden.

De börjar att gå till graven och precis när de är framme så börjar det regna, igen.  Det blir mörkare och Elmar känner sig fuktiga på ett obehagligt sätt. De letar sig fram mellan gångarna och kommer till sist fram till graven. Men där möter de en obehaglig syn. Graven är redan uppgrävd! Ett tomt mört hål stirrar upp på dem från underjorden.

”Men sakerna som ska var här är ju borta!” utbrister pappa med rädd röst.

Elmar hör ett prassel bakom dem och vänder sig om.

Där står Blondino med huvudet snett åt vänster. Han har en spegel i handen och en mycket obehaglig blick. När Elmar tittar i spegeln så får han en snabb skymt av sin mamma!

Då hörs ett nytt prassel bakom dem. Alla tre vänder sig ditåt och drar efter andan.  På andra sidan gravgropen står nu en exakt likadan clown med huvudet på sned. Han har en annan spegel i handen. I den skymtar man en bild av Elmar.

Elmar hoppar till när clownerna plötsligt börjar skrika. De liksom ropar på varandra.

”Brunetto!”

”Blondino!”

Som på en given signal börjar de gå med raska steg mot varandra. Då skriker de alla tre. Pappa skriker högst av dem och tar Elmars och Alexandras händer i sina.  

Elmars hjärna tänker tusen tankar på samma gång. Kommer han att dö nu? Kommer han bli inlåst i en spegel? För evigt? Kommer han någonsin att gå till skolan igen? Kommer han att få träffa sin mamma? Vad kommer att hända med Alexandra och pappa? Vad ska Rebecka tro? Vad ska Flack och Flint tro? De skyddade trots allt Elmar i skolan och varför händer detta just Elmar och inte någon annan?

 Till slut finns det inte mer tid för att tänka. Det sista Elmar hör innan han faller ihop är att Blondino viskar ”Hej” och Brunetto svarar ”Då”.

 

Uppläsning av kapitel 4. Clownen i spegeln. Skrivet av 4c

Kapitel 4. Clownen i spegeln. Skrivet av 4c

Pappersbåten har på något konstigt sätt tagit sig från bäcken och hamnat på trappan till skolan.

Elmar försöker andas lugnt. Det måste vara ett småbarn som plockat upp den och ställt den där. Självklart är det så!

Elmar börjar gå upp för trapporna. Men när han är nära båten kan han inte låta bli att lyfta upp den. Det är något som glimmar till undertill.

Trappan fylls av elever som knuffas för att komma in genom dörren. Någon stöter till honom ganska hårt, vilket gör att båten glider ur händerna på honom. Då är det något som trillar ut. En liten tunn spegel. Han plockar upp den och håller den framför sig. Han ser sitt ansikte och den grå himlen. Men när han vinklar den lite nedåt så ser han buskarna som står i utkanten av skolgården. Och mitt bland buskarna så kikar ett ansikte fram. Blondino!

Elmar snurrar hastigt runt och tappar nästan balansen. Men hur han än letar med blicken så ser han ingen clown. Bara en äldre tjej som sneddar genom buskarna från cykelstället för att komma fortare fram till skolgården.

Elmar plockar upp båten och vecklar ut tidningen. Det finns ett meddelande där inne. ”Har du hittat mig? Du har fem dagar på dig. Jessica hade samma problem som dig. Hon var lika långsam. Och hon hann inte…”

Elmar sätter sig på trappan. Vem har skrivit det här meddelandet? Vem är det som vill komma åt honom och göra honom så rädd? Hans mamma, som hette Jessica, dog ju i en bilolycka! Det vet han. Han fick aldrig se kroppen eller ta farväl av henne. Men att hon dog i en bilolycka har ju både Alexandra och pappa sagt. Eller är det någon annan som heter Jessica som meddelandet handlar om?

Elmar läser texten en gång till. Texten måste vara menad till honom. Det står ju ”Har du hittat mig?” Och på lappen där hemma stod det ”Hitta mig.”

Alla andra har gått in nu, skolgården är tom.  Elmar reser sig upp och drar upp den tunga dörren. Där inne slår skoldoften emot honom. Och allt sorl från barnen som ska in i sina klassrum. Och mitt bland alla andra ljud så hör han en viskande röst. ”Hitta mig.” ”Kom!” ”HITTA MIG!”

Elmar slår händerna för öronen. Han orkar inte höra. Det finns ju ändå ingen där när han tittar efter. Han går med händerna för öronen hela vägen till klassrummet.

När han kommer in så dränker rösterna från hans klasskamrater alla andra ljud. Och han kan inte höra den viskande rösten längre, vilket är ganska skönt. Annars brukar han tycka att de högljudda rösterna från hans klasskamrater är jobbiga. Som att komma in i ett getingbo där alla bara surrar runt. Ibland låter det som om de är fulla. De är högljudda och försöker överrösta varandra. Han om någon vet hur det är.

Det luktar svett också därinne och Elmar känner att all oro kring allt som händer, gör att han blir lätt blir illamående.

Plötsligt så säger någon: ”Vad är det som ha hänt hemma hos dig Elmar? Det stod om ert hus i tidningen!”

Elmar tittar ner i bordet och låtsas att han inte hör. Vill inte svara. Vilket är svårt för det är helt tyst i klassrummet nu. Alla väntar på en reaktion från honom.

”Men kom igen då! Har du blivit stum eller?!”

Det känns hotfullt i klassrummet. Som om getingarna nu vässar gaddarna för att sticka honom. 

Men Liam och Melvin som är tvillingar och kallar sig för Flack och Flint, och vill att alla andra också ska göra det, tar honom i försvar.

”Låt Elmar vara! Han kanske inte vill svara!” säger Flack.

”Vi står på din sida”, säger Flint.

Elmar tittar upp och ger dem ett tacksamt ögonkast.

Men när han tittar ut så ser han håret utanför fönstret. Det röda clownhåret. Då orkar han inte mer. Han reser sig upp så hastigt att stolen flyger i golvet och så springer han ut. Han springer det fortaste han kan hela vägen hem. Det smakar järn i munnen när han kommer in i hallen.

”Var har du varit?!” ryter hans pappa. ”Jag sa ju att du skulle stanna hemma. Det blir utegångsförbud för dig nu.”

”Du är så jävla orättvis och lyssnar aldrig på mig!” skriker Elmar och stampar uppför trappan.

Ett vildsvinshuvud har trillat ner från väggen och Elmar tar upp det för att hänga tillbaka det. Så hans pappa inte ska bli ännu mer arg.

Men när han gör det så trillar det ut en nyckel från djurhuvudet. En väldigt liten nyckel. Han tar upp den och går in på sitt rum.

När han lyfter på madrassen så är kniven som han la där tidigare borta. Istället ligger där en bok. En dagbok med hänglås. Jessica står det på framsidan av boken.

Elmar sätter sig på sängen och sticker den lilla nyckeln i låset. Den passar precis och låset klickar till när det öppnas.  

Uppläsning av kapitel 3. Kniven, ägget och tavlan. Skrivet av 4b

Kapitel 3. Kniven, ägget och tavlan. Skrivet av 4b

Elmar vågar inte plocka upp lappen. Han får en känsla av att han skulle bränna sig om han rör vid den. Bankningarna på dörren får honom att hoppa till.

”Vi ser att du rör dig där inne! Släpp in oss nu! Vi ser också att clownens skor står på golvet”, ropar Rebecka. ”Jag ringer din syrra annars, så får hon släppa in oss!”

Elmar har flera gånger tänkt att det är världens sämsta dörr om man vill låtsas att man inte är hemma. Till exempel när det kommer försäljare och ringer på. Dörren har nämligen två långa fönsterpartier med frostat glas.

Det dundrar av åska igen och då tänds plötsligt ljuset på ovanvåningen. Elmar tittar på lappen som ligger på golvet. Texten som stod där nyss, hitta mig, är borta.

 

Elmar måste ha svimmat. Eller somnat? Hur kan han annars ligga i sängen när han vaknar? Var allt bara en dröm?

Hans syster Alexandra står böjd över honom. Hon har svarta kläder på sig som vanligt och hennes långa bruna hår är uppsatt i en rufsig tofs på huvudet.

”Upp och hoppa din sömntuta!”

”Vad hände?” frågar han osäkert.

Men Alexandra är redan på väg ut ur rummet. Han vill ropa tillbaka henne och berätta om vad som hände kvällen innan. Men samtidigt blir han osäker på om det faktiskt har hänt.

Han hasar sig upp ur sängen och klär på sig. Pussar bilden av sin mamma och går ner för att äta frukost.

Först kastar han sig ut i trappan som han brukar, för att ta den i tre långa hopp. Men så får han syn på något. Mitt bland alla djurhuvuden sitter det en kniv i väggen. Och bredvid kniven en vit lapp som det står hans namn på. Elmar känner inte igen kniven. Men något får honom att dra ut den ur väggen och springa upp på sitt rum och gömma den under madrassen.

Han glömmer bort att ta trappan i stora kliv när han går ner andra gången.

I köket sitter hans pappa med tidningen uppslagen framför sig, samtidigt som han pratar upprört i telefon.

”Vet du vad som hänt?” frågar Alexandra.

Hon slänger över tidningen till Elmar och han läser rubriken. ”Lyxig villa drabbad av en rad märkliga incidenter.” Under rubriken ser han en bild av sitt eget hus.

”Vad menar du?” frågar Elmar och darrar på rösten.

”Kom och kolla i hallen”, säger Alexandra och drar med honom.

Hon drar fram honom mot glasskåpet med farbergéägget, men skåpet är tomt. Samtidigt så hör han hur hans pappa slår handen i bordet i köket och skäller på den som sitter i andra luren.

Bredvid det tomma glasskåpet hänger tavlan. Men den ser inte ut som vanligt. Clownen som tidigare var ensam har nu fått sällskap av två clowner till. Och de ser ut som Blondino båda två.

Elmar backar och sväljer. Han känner det som om han ska kräkas.

”Vet du vad som hänt?” frågar Alexandra igen.

”Det kanske var en clown”, försöker Elmar skämta.

Men Alexandra korsar armarna över bröstet och skrattar inte.

”Jag fattar ingenting! Jag trodde jag hade drömt”, gnäller Elmar.

Deras pappa kommer ut i hallen och är röd som en clownnäsa i hela huvudet.

”Jävla amatörer!”

Han skakar tidningen framför näsan på dem.

”Polisen menar att de inte kan göra något åt att det redan står i tidningen!”

Elmar ser nog förvirrad ut, så Alexandra förklarar.

”Det är någon som skrivit i tidningen om att vårt ägg blev stulet och att tavlan är förstörd. Innan vi själva visste om det ens. Fattar du? Någon har tipsat en journalist innan vi ens gjort en polisanmälan!”

Elmar börjar gråta.

”Det hände något jättekonstigt igår!”

Han berättar allt som hände. Om Blondino och hur elaka gänget var. Att han bjöd in Blondino och om allt märkligt som hände. Men han ser att de inte tror på honom.

”Men hur skulle en clown kunna försvinna i vårt hus?” ryter hans pappa. ”Och hoppa i vår pool utan ett spår? Nu får du berätta vad som verkligen hände och inga fantasier tack. Glömde du stänga dörren? Du vet ju att du måste vara noga med det med tanke på all dyrbar konst jag har här inne.”

”Men jag säger som det var! Det var det som hände, jag lovar”, snyftar Elmar.

Då ringer pappas telefon och han svarar irriterat. Men innan han gör det så mimar han; ”du stannar hemma från skolan idag.”

”Men, det kan jag inte”, säger Elmar.

Han vill inte stanna en minut till i huset.

”Vi måste ju hjälpa pappa. Nu när det bara är vi tre”, säger Alexandra anklagande.

Elmar bestämmer sig genast och när Alexandra går tillbaka in i köket så skyndar han sig att sätta på sig skorna, sliter med sig jackan och går ut. Han springer en bit så han ska komma bort från huset. Det duggar lite lätt och de höstgula löven ligger fastklibbade på trottoaren. Som utsmetat clownsmink.

På andra sidan gatan ser han reklam för en ny sorts flingor och han ryser när han ser vad de heter. Clownflingor. En clown som påminner om en blandning av GB-glassgubben och Blondino pryder flingpaketet.

Elmar stänger av mobilen som ringer ilsket i fickan. Det är hans pappa. Han ser på klockan att han är tidig så han sätter sig i busskuren utanför skolan och viker en pappersbåt av en gratistidning. När den är klar sätter han den i bäcken som går längs vägen och hela vägen bort till fotbollsplanerna. Båten guppar glatt och ivrigt iväg.

Elmar drar sig mot skolan och hoppas att han ska hinna in innan hans pappa kommer dit och försöker få med honom hem igen. Han känner att han måste prata med Rebecka. Om vad som hände kvällen innan. Han blir svettig i händerna bara han tänker på det. Delvis för att han är rädd för henne. Men också för att hon är en sådan tjej som man vill vara nära trots att man är rädd för henne. Inte för att han är kär i henne eller så. Men det pirrar i magen när han tittar på henne.

Och där kommer hon. Hon går över skolgården. Tyvärr har hon killarna i släptåg efter sig. Men det kan inte hjälpas. Han måste fråga.

”Rebecka! Vänta!”

Hon vänder sig om och tittar intensivt på honom.

”Vad vill du?”

”Vad hände igår? Ni bankade på dörren och ville komma in. Men sen så måste jag ha svimmat eller något.”

Rebecka tittar irriterat på honom.

”Gick ni sen? Såg ni något?” försöker han.

”Alltså lillpysen, jag vet inte vad du pratar om”, svarar hon och föser honom åt sidan.

Och när hon springer upp för trapporna till skolan så ser Elmar något som välter åt sidan av hennes snabba steg. Det är hans pappersbåt.

 

Uppläsning av kapitel 2. Skrivet av 4a

Kapitel 2. Skrivet av 4a

Den första smällen kommer precis när Elmar drar igen dörren och det får dem båda att rycka till.

”Åskan”, säger Blondino och ler ett snett leende.

Elmar trycker av larmet och använder sedan fjärrkontrollen så att lamporna i huset tänds upp. Han drar av sig sin blöta jacka och ska just säga till sin gäst att han också kan ta av sig sin. Men så ser han att Blondino bara har sin clowndräkt.

Elmar känner sig osäker plötsligt. Det som hade verkat som en bra idé när de stod utanför, att han kanske kunde få en vän, känns plötsligt lite märkligt när han står där på hallmattan med en främmande clown framför sig. En clown med utsmetat smink i ansiktet. En clown som nyss såg vilken kod man ska trycka för att stänga av larmet i huset.

En blixt lyser upp hallen och just när det händer är det som om synfältet flimrar till och Blondinos ansikte ändrar utseende. Det är clownen i filmen It som står framför honom. Elmar skriker och backar in i skohyllan så att hans mammas röda finskor med de höga klackarna trillar i det hårda marmorgolvet. Men när åskknallen dundrar till utanför så ser Blondino ut som vanligt igen och han har en orolig rynka mellan ögonbrynen.

”Är du okej?” frågar han.

”Ja, jag blev bara rädd för blixten”, stammar Elmar. ”Vill du spela lite tv-spel? Har du något favoritspel? Jag spelar helst Fortnite om jag får välja. Har du spelat det? Jag gillar när man kämpar om att vara den siste överlevande, precis som i Hungerspelen som ju inte är ett spel utan en bok. Fast där har de inga vapen på samma sätt utan slåss mer med list och så liksom.”

Elmar babblar för att skaka av sig rädslan. Blondino står kvar på hallmattan och bara tittar på Elmar. Som om han inte vet vad Elmar pratar om.

Men så ser Elmar hur Blondino får syn på något bakom ryggen på honom. Han trampar av sig de stora skorna och går förbi in i huset. Först tror Elmar att Blondino har fått syn på Farbergéägget som sitter i ett litet glasskåp. Elmar blir rädd att han kanske har bjudit in en juveltjuv i huset. Hans pappa kommer att strypa honom om ägget skulle försvinna.

”Det är min pensionsförsäkring”, brukar hans pappa säga när han står med sin konjak i handen och beundrar sitt dyraste konstinköp.

Men det är inte ägget som Blondino tittar på. Det är tavlan som hänger på väggen bredvid ägget. Tavlan som lustigt nog föreställer en clown.

”Pappa”, låter det som om Blondino viskar.

”Va?” säger Elmar.

Blondino snurrar runt och verkar sudda ute ett sorgset uttryck i ansiktet.

”Jag hade ett tvillingsyskon. Har du några syskon?” frågar Blondino.

”Ja, en storasyster, hon är kompis med tjejen som sparkade på din kopp. Rebecka heter hon, hon som sparkade på koppen alltså. Min syster heter…”

Just då smäller det till igen och lyset flimrar till. På ovanvåningen slocknar det helt och trappan upp dit blir kolsvart. De uppstoppade djurhuvudena som hänger i trappan, djuren som hans pappa har dödat på alla sina safariresor i Afrika, stirrar hotfullt på Elmar från mörkret. Elmar hatar de där djuren.

Elmar ska just fråga Blondino om han är hungrig när det hörs ett märkligt ljud från ovanvåningen. Som stampande steg. Och sedan ett hårt skratt. Som ett elakt tjejskratt. Men det ska ju inte vara någon hemma! Larmet var ju på. Elmars hjärta börjar slå hårt i bröstet.

”Vad var det?” frågar Elmar och vänder sig mot Blondino.

Men Blondino är borta! Han står inte i hallen längre.

Då bankar det hårt på dörren och Elmar hör hur gänget är utanför. Han hör hur Rebeckas röst överröstar de andra. Samtidigt så ser han hur ljuset tänds nere i källaren.

”Blondino! Är du där nere?”

Elmar går med darriga ben nerför trappan och koncentrerar sig allt vad han kan för att uppfatta alla olika ljud. Det hörs ett plaskande och Elmar springer ner för de sista trappstegen. På poolens vattenyta syns små vågor som om någon just har hoppat i. Men ingen syns i vattnet.

”Vad är det som händer?” viskar Elmar och känner hur paniken börjar växa i honom.

Samtidigt bankar det uppe på dörren igen och Elmar tar sig upp för trappan. Han drar efter andan när han ser vad som ligger på hallgolvet. En av pappas jaktknivar. Och den är lite blodig. Och på golvet bredvid ligger en lapp där det står skrivet i blod, som om någon använt ett blodigt finger och skrivit med; Hitta mig.

 

 

Uppläsning av kapitel 1. Jakten på clownen. Skrivet av Andreas Palmaer

Kapitel 1 - Jakten på Clownen. Skrivet av Andreas Palmaer

Näsan är rund och blänkande röd. Det röda, lockiga håret står rätt upp,
clownen traskar ivrigt runt med en sliten koffert, på trottoaren står en kopp
man kan lägga pengar i. Den målade munnen ler ända upp till ögonbrynen.
Plötsligt snubblar han till med sina långa skor och låset till väskan far upp,
bollar i lyckliga färger ramlar ut. När clownen plockar upp bollarna ramlar han
igen, rätt på trottoaren. Han grimaserar, haltar som en uråldrig gamling.
All ingår så klart i tricket, Elmar gillar clownen. Men han vågar inte skratta när
ingen annan gör det.
Clownen fortsätter med att plocka upp en avlång ballong, han spelar på den
som om det var en elgitarr.
Då hör Elmar en liten pojke, kanske fyra år, gråta. Pojken pekar på clownen.
“Du måste sluta skrämma barn!” säger mamman.
Clownen ser förvirrad ut, spelar vidare på sin ballonggitarr.
Några som Elmar känner igen från högstadiet lösgör sig från publiken. Någon
puttar på clownen, en tjej sparkar på clownens kopp, en ensam krona ramlar
ut och rullar vingligt över trottoaren.
Nu kommer de första skratten. Men det är inga bra skratt.
Ilskan flammar upp i Elmar, han vill skrika åt dem att lämna clownen ifred,
men orden fastnar i munnen.
På vägen hem kokar tankarna i Elmars skalle. Clownen hade ju inte gjort
någonting!
Han rycker till när han känner en vattendroppe på kinden och skyndar på, förbi
thaimatstället och grusplanen där han brukar spela på helgerna.
Elmar vänder sig om när han hör steg. Clownen!
Han springer klumpigt i sina långa, röda skor, och han ser rädd ut.
Han håller kofferten tryckt mot magen.
“Hjälp mig!” clownen stirrar förtvivlat på Elmar.

Långt borta ser Elmar dem. Samma gäng som sparkade på clownens kopp. De
är på jakt.
Elmar flämtar till och fattar ett blixtsnabbt beslut.
“Kom.”
På tomten har de en uppochnervänd båt med presenning på. Den ligger där
tills sommaren, då åker båten i sjön igen.
Elmar visar clownen en glipa i presenningen, men han hinner inte följa efter
själv.
De är andfådda när de rusar uppför backen, Elmar vet att tjejen som sparkade
på koppen går i nian.
“Har du sett clownen?” frågar hon.
Bakom henne står två killar, de ser sig koncentrerat omkring.
Om du ska ljuga, ljug inte om allt, har Elmar hört.
“Ja, han sprang över den tomten.”
Elmar pekar snett uppåt, åt det stora huset med hoppmatta på tomten.
“Tack! Den där clownen skrämmer barn. Han är hemsk!”
Elmar nickar och ler stelt.
En kvart senare kikar clownen fram bakom presenningen.
“Är de borta?” frågar han.
Elmar nickar. Det har börjat regna ordentligt nu, vattnet rinner över clownens
smink och gör ansiktet kladdigt.
Clownen blåser upp en avlång ballong.
“Den är till dig”, säger clownen och räcker över ballongen. “För att du är
snällast i hela världen.”
Han bugar så djupt att skallen snuddar skorna.
“Ska du inte hänga på in en stund?” säger Elmar. ”Det regnar ju och allt.”
Clownen ler och nickar ivrigt.
”Jag heter Blondino”, säger clownen.
Elmar tänker att det knappast är clownens riktiga namn medan han stoppar
nyckeln i låset.