Katitel 5. Hej då. Skrivet av 4a

Elmar öppnar dagboken. Hjärtat slår hårt och fingrarna darrar. Han förstår att det är hans mammas gamla dagbok. Han bläddrar försiktigt i den, rädd för att den ska gå sönder.

Högst upp på en sida i mitten av boken står det 17/9 1993. Han börjar läsa. Det står att hans mamma träffade Blondino i skolan och att de blev bästa vänner. Men sen började Blondinos tvilling Brunetto också i samma klass som mamma och Blondino. Då svek hans mamma tydligen Blondino och blev bästa vän med Brunetto istället.  Men efter en tid hade Blondino och Brunetto blivit elaka mot henne och fryst ut henne och då hade hon brutit med dem båda och inte velat vara deras vän längre. Sen hade hon slutat på den skolan och hade väl aldrig riktig glömt hur elaka de var, men hon hade så småningom slutat att tänka på det.

Elmar bläddrar fram i dagboken och märker att den sista meningen i boken lyder: HJÄLP MIG! Han blir rädd och bläddrar tillbaka och märker att en sida är utriven. Han känner att han är hungrig och han måste gå ner för att ta sig något att äta innan han fortsätter att läsa. Även om han då riskerar att springa på sin pappa på vägen till köket.

Han har hunnit halvvägs ner i trappan när han hittar ett utrivet papper. Han tar upp det och märker att det är samma mönster som i dagboken. På lappen så står det: Jag vet att Elmar kommer bli utsatt för samma sak som mig om han inte klarar detta. Hjälp mig!

Elmar går upp för trappan igen. Han lägger sig i sängen och somnar av utmattning. Han drömmer dimmigt att mamma är inlåst i en spegel. Det är en obehaglig dröm och det känns som om skuggorna i drömmen kryper in i honom om och gör honom fuktig och kall på insidan.

Han vaknar av att Alexandra skakar honom hårt.
”Varför har du dagboken här? Den var inne på mitt rum men har plötsligt försvunnit därifrån!”

Det tar ett tag innan Elmar förstår vad hon pratar om, vilken bok? Men så vaknar han till, tar ett hårt grepp om dagboken och springer ner för trappan. Alexandra hänger på. Elmar tänker nu måste detta få ett stopp. Han måste få reda på hur allt hänger ihop!

I vardagsrummet står pappa med ryggen åt honom och knappar på sin mobil. Elmar ställer pappa mot väggen.
”Vad vet du om mamma? Nu vill jag höra sanningen!”

Pappa ser plötsligt lite rädd ut. Han backar sakta mot väggen men berättar ändå när han får syn på dagboken. Han berättar att mamma är inlåst i en spegel. Exakt likadant som Elmar tidigare drömt om. Han berättar också att om Elmar inte klarar att hitta Blondino så kommer Elmar att bli levande inlåst i en spegel precis som mamma. Då hör Elmar Alexandras röst, hon står i dörren till vardagsrummet och tittar mot dem.

”Pappa, ska vi gå dit nu?”

”Vart?” säger Elmar med skrämd röst.
”Till mammas fake-grav”, svarar Alexandra.
”Va? Nu hänger jag inte med. Är mammas grav inte på riktigt?” frågar Elmar.
”Men! Bara följ med oss!” säger Alexandra lite irriterat. Hon är väl fortfarande sur för att hon tror att Elmar har tagit deras mammas dagbok från hennes rum.

 Pappa säger att i graven finns det två saker som de behöver. Elmar känner på sig att pappa inte säger hela sanningen men bestämmer sig för att släppa det för stunden.

De börjar att gå till graven och precis när de är framme så börjar det regna, igen.  Det blir mörkare och Elmar känner sig fuktiga på ett obehagligt sätt. De letar sig fram mellan gångarna och kommer till sist fram till graven. Men där möter de en obehaglig syn. Graven är redan uppgrävd! Ett tomt mört hål stirrar upp på dem från underjorden.

”Men sakerna som ska var här är ju borta!” utbrister pappa med rädd röst.

Elmar hör ett prassel bakom dem och vänder sig om.

Där står Blondino med huvudet snett åt vänster. Han har en spegel i handen och en mycket obehaglig blick. När Elmar tittar i spegeln så får han en snabb skymt av sin mamma!

Då hörs ett nytt prassel bakom dem. Alla tre vänder sig ditåt och drar efter andan.  På andra sidan gravgropen står nu en exakt likadan clown med huvudet på sned. Han har en annan spegel i handen. I den skymtar man en bild av Elmar.

Elmar hoppar till när clownerna plötsligt börjar skrika. De liksom ropar på varandra.

”Brunetto!”

”Blondino!”

Som på en given signal börjar de gå med raska steg mot varandra. Då skriker de alla tre. Pappa skriker högst av dem och tar Elmars och Alexandras händer i sina.  

Elmars hjärna tänker tusen tankar på samma gång. Kommer han att dö nu? Kommer han bli inlåst i en spegel? För evigt? Kommer han någonsin att gå till skolan igen? Kommer han att få träffa sin mamma? Vad kommer att hända med Alexandra och pappa? Vad ska Rebecka tro? Vad ska Flack och Flint tro? De skyddade trots allt Elmar i skolan och varför händer detta just Elmar och inte någon annan?

 Till slut finns det inte mer tid för att tänka. Det sista Elmar hör innan han faller ihop är att Blondino viskar ”Hej” och Brunetto svarar ”Då”.