tisdag 12 juni 2018
Kapitel 8. Återföreningen. Skrivet av 4c (Eftersom det spännande slutet inte fick plats i ett kapitel)
Det börjar blixtra och stora ljusstreck lyser upp den mörka himlen. Blondino och Brunetto springer fram till Alexandra och försöker slå ur amuletten ur hennes hand.
Alexandra tappar amuletten och en stor blixt slår rakt ner i smycket och blixten leds sedan vidare mot tavlan. Ljuset försvinner in i bilden och är borta utan att en skråma syns på tavlan. Tavlan börjar skaka och clownen i mitten av tavlan börjar se mer och mer mänsklig ut.
På ett ögonblick är Blondinos och Brunettos pappa ute ur tavlan och ropar med sin italienska brytning:
”Blondino och Brunetto! Vad jag har saknat er!”
”Pappa!” ropar Blondino och Brunetto och de omfamnar varandra alla tre.
”Ge oss mamma och Elmar!” avbryter Alexandra deras glädjedans som de börjat studsa runt i. Clownerna vänder sig om och samtidigt som de hånskrattar börjar de springa ut från kyrkogården. De håller i speglarna som Jessica och Elmar sitter fast i och tar dem med sig.
Flack och Flint går som i trans efter dem och de håller fortfarande tavlan och ägget i händerna. Elmar undrar om det är clownerna som kontrollerar dem på något sätt. William och Jack börjar springa mot utgången på kyrkogården och blockerar vägen för clownerna.
Rebecka har sprungit fram och tagit upp amuletten från marken. Hon står och håller den i ett stadigt grepp. Det ryker om den och den börjar glöda. Rebeckas läppar rör sig och hennes blick är stadigt fäst på clownerna.
Då inser Blondino deras misstag. Han tvärstannar och ropar: ”Pappa! Amuletten! Vi måste ta den med oss!” De vänder sig om och tittar på Rebecka.
”Ge oss amuletten!” skriker Blondinos och Brunettos pappa.
”För sent”, väser Rebecka och amuletten börjar lysa och skjuter ut en blixt.
Speglarna som clownerna håller i börjar skaka.
”Nej!” skriker Blondino.
Elmar känner hur ett starkt ljussken tar tag i honom och verkar slunga honom ut i universum. Han flyger genom en tunnel av gnistor och sedan ligger han plötsligt på grusgången på kyrkogården. Och bredvid honom ligger hans mamma!
”Mamma!”
Elmar kastar sig över henne och de skrattar och gråter om vart annat. Martin och Alexandra ansluter sig och det är första gången på länge som Elmar ser sin pappa så som han var förut. Glad och känslosam.
”Nu jävlar händer det saker!” hör de hur Jack ropar borta vid grinden och det får dem att komma ihåg alla de andra och clownerna som fortfarande är där. Blondinos och Brunettos pappa ser ut som om han ska explodera av ilska.
Elmar tittar mot Rebecka och hoppas att hon har en plan för vad som ska hända nu. Han ser hur Rebecka tar upp en liten papperslapp ur innerfickan av jackan. Hennes läppar rör sig igen av en mumlade formel av konstiga ord och hennes darriga pekfinger är riktat mot clownerna.
På något sätt får hon kontroll över clownerna och de far upp i luften och virvlar runt i en vrålande massa, innan de sveps in i tavlan och försvinner. Flack som höll i tavlan tumlar baklänges av trycket och dimper ner på marken. Och då är det som att han plötsligt blir sig själv igen. Flint tappar ägget och blir också sig själv, som om en förbannelse är bruten.
Tavlan är nu åter fylld av tre fula clownansikten. Rebecka tar upp tavlan från marken och slänger ner den i Jessicas tomma grav.
”Nu är de instängda där för alltid”, säger hon och tittar sig nöjd men trött omkring på de andra.
Familjen är återförenad och alla är glada. De bestämmer sig för att gå till pizzerian och äta allihop. Elmar tar mod till sig och kramar Rebecka och hon kramar honom hårt tillbaka.
”Tack. För allt”, säger han.
”Äsch, lägg ner pygmé, det är lugnt”, svarar hon men ger honom en lätt puss på kinden.
Till slut säger Flack och Flint att de måste gå hem. De tittar på Elmar. Elmar blinkar till med ögonen och blir kall. Flacks och Flints ansikten såg för ett ögonblick ut som två skräckinjagande clownansikten.
Men när Elmar blinkar igen så ser de ut som vanligt och reser sig och går. Flack blinkar med ena ögat.
”Vi ses i skolan Elmar. Hej”, säger Flack.
”Då”, säger Flint.
Alexandra tappar amuletten och en stor blixt slår rakt ner i smycket och blixten leds sedan vidare mot tavlan. Ljuset försvinner in i bilden och är borta utan att en skråma syns på tavlan. Tavlan börjar skaka och clownen i mitten av tavlan börjar se mer och mer mänsklig ut.
På ett ögonblick är Blondinos och Brunettos pappa ute ur tavlan och ropar med sin italienska brytning:
”Blondino och Brunetto! Vad jag har saknat er!”
”Pappa!” ropar Blondino och Brunetto och de omfamnar varandra alla tre.
”Ge oss mamma och Elmar!” avbryter Alexandra deras glädjedans som de börjat studsa runt i. Clownerna vänder sig om och samtidigt som de hånskrattar börjar de springa ut från kyrkogården. De håller i speglarna som Jessica och Elmar sitter fast i och tar dem med sig.
Flack och Flint går som i trans efter dem och de håller fortfarande tavlan och ägget i händerna. Elmar undrar om det är clownerna som kontrollerar dem på något sätt. William och Jack börjar springa mot utgången på kyrkogården och blockerar vägen för clownerna.
Rebecka har sprungit fram och tagit upp amuletten från marken. Hon står och håller den i ett stadigt grepp. Det ryker om den och den börjar glöda. Rebeckas läppar rör sig och hennes blick är stadigt fäst på clownerna.
Då inser Blondino deras misstag. Han tvärstannar och ropar: ”Pappa! Amuletten! Vi måste ta den med oss!” De vänder sig om och tittar på Rebecka.
”Ge oss amuletten!” skriker Blondinos och Brunettos pappa.
”För sent”, väser Rebecka och amuletten börjar lysa och skjuter ut en blixt.
Speglarna som clownerna håller i börjar skaka.
”Nej!” skriker Blondino.
Elmar känner hur ett starkt ljussken tar tag i honom och verkar slunga honom ut i universum. Han flyger genom en tunnel av gnistor och sedan ligger han plötsligt på grusgången på kyrkogården. Och bredvid honom ligger hans mamma!
”Mamma!”
Elmar kastar sig över henne och de skrattar och gråter om vart annat. Martin och Alexandra ansluter sig och det är första gången på länge som Elmar ser sin pappa så som han var förut. Glad och känslosam.
”Nu jävlar händer det saker!” hör de hur Jack ropar borta vid grinden och det får dem att komma ihåg alla de andra och clownerna som fortfarande är där. Blondinos och Brunettos pappa ser ut som om han ska explodera av ilska.
Elmar tittar mot Rebecka och hoppas att hon har en plan för vad som ska hända nu. Han ser hur Rebecka tar upp en liten papperslapp ur innerfickan av jackan. Hennes läppar rör sig igen av en mumlade formel av konstiga ord och hennes darriga pekfinger är riktat mot clownerna.
På något sätt får hon kontroll över clownerna och de far upp i luften och virvlar runt i en vrålande massa, innan de sveps in i tavlan och försvinner. Flack som höll i tavlan tumlar baklänges av trycket och dimper ner på marken. Och då är det som att han plötsligt blir sig själv igen. Flint tappar ägget och blir också sig själv, som om en förbannelse är bruten.
Tavlan är nu åter fylld av tre fula clownansikten. Rebecka tar upp tavlan från marken och slänger ner den i Jessicas tomma grav.
”Nu är de instängda där för alltid”, säger hon och tittar sig nöjd men trött omkring på de andra.
Familjen är återförenad och alla är glada. De bestämmer sig för att gå till pizzerian och äta allihop. Elmar tar mod till sig och kramar Rebecka och hon kramar honom hårt tillbaka.
”Tack. För allt”, säger han.
”Äsch, lägg ner pygmé, det är lugnt”, svarar hon men ger honom en lätt puss på kinden.
Till slut säger Flack och Flint att de måste gå hem. De tittar på Elmar. Elmar blinkar till med ögonen och blir kall. Flacks och Flints ansikten såg för ett ögonblick ut som två skräckinjagande clownansikten.
Men när Elmar blinkar igen så ser de ut som vanligt och reser sig och går. Flack blinkar med ena ögat.
”Vi ses i skolan Elmar. Hej”, säger Flack.
”Då”, säger Flint.
Kapitel 7. Amuletten. Skrivet av 4c
Elmar hör det upprepas i sitt huvud om och om igen.
”Jag vet att ni vet hur man får ut mig ur tavlan! Och ni ska fixa det nu!”
Elmar vinklar spegeln, han ser Blondino och Brunetto och hans mamma från förr. Mamma talade sanning.
Så är det som om en våg sveper över spegeln och den ändrar plötsligt bild och visar hans hus igen. Elmar ser hur Rebecka tar Jack i armen i en hastig rörelse och går upp för trappan till huset. Längre bak kommer William och han rör sig som seg spagetti. Jack försöker få tag i Williams arm, men hans hand missar och ger istället William en örfil mitt på kinden.
William faller ner på marken i en långsam rörelse.
”Varför ligger du där på marken?! Vi har ett problem att lösa! Vi måste hitta amuletten!” väser Rebecka irriterat.
”Mamma är det du?” frågar William sluddrigt.
”Nej, kom nu” säger Jack och Rebecka i mun på varandra.
Elmar förstår inte vad det är han ser. Han såg ju just hur Rebecka sprang ut ur huset med amuletten om halsen. Det var ju hennes spegelbild han såg. Detta måste vara en tillbakablick som spegeln visar! Den visar hur det gick till när Rebecka hittade amuletten.
Väl uppe vid dörren kommer Jacks hand närmare och närmare dörren tills hans hand sluter sig om det blanka silverhandtaget. Rebecka rycker bort Jacks arm och drar ner handtaget med ett ryck. Dörren är låst. Rebecka verkar fundera och öppnar sedan en lucka vid ringklockan på väggen och tar den lilla extranyckeln och stoppar in den i nyckelhålet och vrider om.
Dörren öppnas och larmet börjar pipa.
”Shit! Larmet glömde jag! Jag kan inte koden!” ropar Rebecka.
”Vi får försöka lista ut det! När är Elmar född?” frågar William.
”Jag tror det är 2007, men varför undrar du?”
”Det ska du få se”, säger William med en hemlighetsfull röst.
”Alexandra är ju född 2002.” William trycker in koden 0207.
Det blinkar grönt på en liten lampa och larmet stängs av. Gänget andas ut och William ser nöjd ut. ”Shit, värsta James Bond!” visslar Jack imponerad.
”Vi delar upp oss! William du tar Elmars rum, Jack du tar Alexandras och jag tar Martins”, säger Rebecka med stressad röst.
Hon springer upp för trappan och öppnar alla dörrar som skulle kunna leda till Martins rum. Efter en stund när alla dörrar är öppna springer hon ner för trappan igen. Men så vänder sig Rebecka om och hittar en vit dörr med fina guldkanter under trappan. Hon öppnar dörren långsamt och ser ett stort vitt rum med silver- och gulddetaljer lite överallt.
Hon hittade pappas rum, tänker Elmar. Den stora gammelrosa himmelssängen står ut från väggen och bredvid står den vita byrån med en smyckeshållare uppe på. Rebecka springer mot byrån och letar runt. Men hittar inte det hon letar efter. Hon verkar fundera igen och ser uppgiven ut.
Hon slänger sig i sängen och ligger där en stund. Men så plötsligt verkar hon komma på något. Hon drar upp det vita täcket och madrasserna och där under är det som en kammare. Rebecka ser väldigt förvånad ut, och Elmar blir lika förvånad. Han har aldrig sett den kammaren förut. Som ett stort utrymme under hans pappas säng!
Rebecka går med tveksamma steg ner i kammaren och kommer fram till ett rum där det hänger en massa bilder och minnen, bland annat amuletten! Rebecka går långsamt fram till amuletten och tar den varsamt. Hon springer upp ur kammaren och ut till William och Jack.
”Jag hittade Amuletten!”
Det enda svar Rebecka får är från William.
”Vad ska vi med Amuletten till?”
”Jag berättar det på väg till kyrkogården”, säger Rebecka med en stressad och livfull röst.
”Men vänta här!”
Hon springer upp på Alexandras rum och där känner Elmar igen bilden från tidigare. Det är som han trodde en tillbakablick som spegeln visar. Från när Rebecka hittade amuletten. Rebecka trär på sig amuletten framför Alexandras spegel och springer sedan ner till de andra.
Gänget rusar ut ur den vita lyxvillan och springer mot kyrkogården. Medan de springer börjar Rebecka berätta om den liknande händelse som hon varit med om.
”Elmars mamma Jessica tog hjälp av en trollkvinna med att låsa in någon i en tavla, och den trollkvinnan är min mamma.”
”Va! Vilken trollkvinna?” utbrister William.
”Ni vet väl min mamma Veronica?” frågar Rebecka.
”Ja, just det, hon som jobbar i kemisalen”, säger Jack snopet.
”Ja okej, nu vet ni. Amuletten ska hjälpa oss att få ut Jessica och Elmar ur speglarna och det måste gå fort för clownerna kan göra mycket farliga saker”, säger Rebecka snabbt med en orolig röst.
”Men clowner ska ju vara snälla och är inte Jessica död?” frågar Jack.
”Nej, det är bara en lögn! Nu sticker vi!” säger Rebecka irriterat.
De fortsätter att springa mot kyrkogården och då kommer den där vågrörelsen över spegeln igen och bilden försvinner. Elmar tittar upp mot skärmen istället och där ser han att gänget har kommit fram till kyrkogården.
Alexandra, Martin, Brunetto, Blondino, Flack och Flint står framför den uppgrävda graven. Flack och Flint håller i tavlan och ägget och de ser ut som två marionettdockor som någon kontrollerar.
Elmar tappar plötsligt spegeln som han har i handen och allt bevis för polisen ligger i tusen bitar. Han springer fram till skärmen och skriker:
”Pappa! Ni visste vad som hade hänt med mamma! Varför sa ni ingenting! Om ni hade sagt något hade jag inte varit fast i spegeln!”
När Elmar ser hur förtvivlad hans pappa ser ut känner han ångern över vad han just har sagt spridas i hela kroppen.
”Förlåt! Jag trodde att clownerna hade gett sig av för länge sedan!” säger Martin med sorgsen röst. Rebecka, Jack och William står vid kanten av kyrkogården.
”Alexandra! Fånga!” ropar Rebecka och kastar amuletten mot Alexandra. Alexandra är snabb och kastar sig fram och fångar den i bandet.
Då är det som om någon trycker på en knapp och solen går bakom moln och det börjar regna. Ett regn som yr runt i en plötsligt tilltagande vind och en mullrande åska kommer inrullande över trädtopparna.
”Jag vet att ni vet hur man får ut mig ur tavlan! Och ni ska fixa det nu!”
Elmar vinklar spegeln, han ser Blondino och Brunetto och hans mamma från förr. Mamma talade sanning.
Så är det som om en våg sveper över spegeln och den ändrar plötsligt bild och visar hans hus igen. Elmar ser hur Rebecka tar Jack i armen i en hastig rörelse och går upp för trappan till huset. Längre bak kommer William och han rör sig som seg spagetti. Jack försöker få tag i Williams arm, men hans hand missar och ger istället William en örfil mitt på kinden.
William faller ner på marken i en långsam rörelse.
”Varför ligger du där på marken?! Vi har ett problem att lösa! Vi måste hitta amuletten!” väser Rebecka irriterat.
”Mamma är det du?” frågar William sluddrigt.
”Nej, kom nu” säger Jack och Rebecka i mun på varandra.
Elmar förstår inte vad det är han ser. Han såg ju just hur Rebecka sprang ut ur huset med amuletten om halsen. Det var ju hennes spegelbild han såg. Detta måste vara en tillbakablick som spegeln visar! Den visar hur det gick till när Rebecka hittade amuletten.
Väl uppe vid dörren kommer Jacks hand närmare och närmare dörren tills hans hand sluter sig om det blanka silverhandtaget. Rebecka rycker bort Jacks arm och drar ner handtaget med ett ryck. Dörren är låst. Rebecka verkar fundera och öppnar sedan en lucka vid ringklockan på väggen och tar den lilla extranyckeln och stoppar in den i nyckelhålet och vrider om.
Dörren öppnas och larmet börjar pipa.
”Shit! Larmet glömde jag! Jag kan inte koden!” ropar Rebecka.
”Vi får försöka lista ut det! När är Elmar född?” frågar William.
”Jag tror det är 2007, men varför undrar du?”
”Det ska du få se”, säger William med en hemlighetsfull röst.
”Alexandra är ju född 2002.” William trycker in koden 0207.
Det blinkar grönt på en liten lampa och larmet stängs av. Gänget andas ut och William ser nöjd ut. ”Shit, värsta James Bond!” visslar Jack imponerad.
”Vi delar upp oss! William du tar Elmars rum, Jack du tar Alexandras och jag tar Martins”, säger Rebecka med stressad röst.
Hon springer upp för trappan och öppnar alla dörrar som skulle kunna leda till Martins rum. Efter en stund när alla dörrar är öppna springer hon ner för trappan igen. Men så vänder sig Rebecka om och hittar en vit dörr med fina guldkanter under trappan. Hon öppnar dörren långsamt och ser ett stort vitt rum med silver- och gulddetaljer lite överallt.
Hon hittade pappas rum, tänker Elmar. Den stora gammelrosa himmelssängen står ut från väggen och bredvid står den vita byrån med en smyckeshållare uppe på. Rebecka springer mot byrån och letar runt. Men hittar inte det hon letar efter. Hon verkar fundera igen och ser uppgiven ut.
Hon slänger sig i sängen och ligger där en stund. Men så plötsligt verkar hon komma på något. Hon drar upp det vita täcket och madrasserna och där under är det som en kammare. Rebecka ser väldigt förvånad ut, och Elmar blir lika förvånad. Han har aldrig sett den kammaren förut. Som ett stort utrymme under hans pappas säng!
Rebecka går med tveksamma steg ner i kammaren och kommer fram till ett rum där det hänger en massa bilder och minnen, bland annat amuletten! Rebecka går långsamt fram till amuletten och tar den varsamt. Hon springer upp ur kammaren och ut till William och Jack.
”Jag hittade Amuletten!”
Det enda svar Rebecka får är från William.
”Vad ska vi med Amuletten till?”
”Jag berättar det på väg till kyrkogården”, säger Rebecka med en stressad och livfull röst.
”Men vänta här!”
Hon springer upp på Alexandras rum och där känner Elmar igen bilden från tidigare. Det är som han trodde en tillbakablick som spegeln visar. Från när Rebecka hittade amuletten. Rebecka trär på sig amuletten framför Alexandras spegel och springer sedan ner till de andra.
Gänget rusar ut ur den vita lyxvillan och springer mot kyrkogården. Medan de springer börjar Rebecka berätta om den liknande händelse som hon varit med om.
”Elmars mamma Jessica tog hjälp av en trollkvinna med att låsa in någon i en tavla, och den trollkvinnan är min mamma.”
”Va! Vilken trollkvinna?” utbrister William.
”Ni vet väl min mamma Veronica?” frågar Rebecka.
”Ja, just det, hon som jobbar i kemisalen”, säger Jack snopet.
”Ja okej, nu vet ni. Amuletten ska hjälpa oss att få ut Jessica och Elmar ur speglarna och det måste gå fort för clownerna kan göra mycket farliga saker”, säger Rebecka snabbt med en orolig röst.
”Men clowner ska ju vara snälla och är inte Jessica död?” frågar Jack.
”Nej, det är bara en lögn! Nu sticker vi!” säger Rebecka irriterat.
De fortsätter att springa mot kyrkogården och då kommer den där vågrörelsen över spegeln igen och bilden försvinner. Elmar tittar upp mot skärmen istället och där ser han att gänget har kommit fram till kyrkogården.
Alexandra, Martin, Brunetto, Blondino, Flack och Flint står framför den uppgrävda graven. Flack och Flint håller i tavlan och ägget och de ser ut som två marionettdockor som någon kontrollerar.
Elmar tappar plötsligt spegeln som han har i handen och allt bevis för polisen ligger i tusen bitar. Han springer fram till skärmen och skriker:
”Pappa! Ni visste vad som hade hänt med mamma! Varför sa ni ingenting! Om ni hade sagt något hade jag inte varit fast i spegeln!”
När Elmar ser hur förtvivlad hans pappa ser ut känner han ångern över vad han just har sagt spridas i hela kroppen.
”Förlåt! Jag trodde att clownerna hade gett sig av för länge sedan!” säger Martin med sorgsen röst. Rebecka, Jack och William står vid kanten av kyrkogården.
”Alexandra! Fånga!” ropar Rebecka och kastar amuletten mot Alexandra. Alexandra är snabb och kastar sig fram och fångar den i bandet.
Då är det som om någon trycker på en knapp och solen går bakom moln och det börjar regna. Ett regn som yr runt i en plötsligt tilltagande vind och en mullrande åska kommer inrullande över trädtopparna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)