Kapitel 7. Amuletten. Skrivet av 4c

Elmar hör det upprepas i sitt huvud om och om igen.
”Jag vet att ni vet hur man får ut mig ur tavlan! Och ni ska fixa det nu!”

Elmar vinklar spegeln, han ser Blondino och Brunetto och hans mamma från förr. Mamma talade sanning.

Så är det som om en våg sveper över spegeln och den ändrar plötsligt bild och visar hans hus igen. Elmar ser hur Rebecka tar Jack i armen i en hastig rörelse och går upp för trappan till huset. Längre bak kommer William och han rör sig som seg spagetti. Jack försöker få tag i Williams arm, men hans hand missar och ger istället William en örfil mitt på kinden.

William faller ner på marken i en långsam rörelse.
”Varför ligger du där på marken?! Vi har ett problem att lösa! Vi måste hitta amuletten!” väser Rebecka irriterat.

”Mamma är det du?” frågar William sluddrigt.
”Nej, kom nu” säger Jack och Rebecka i mun på varandra.

Elmar förstår inte vad det är han ser. Han såg ju just hur Rebecka sprang ut ur huset med amuletten om halsen. Det var ju hennes spegelbild han såg. Detta måste vara en tillbakablick som spegeln visar! Den visar hur det gick till när Rebecka hittade amuletten.

Väl uppe vid dörren kommer Jacks hand närmare och närmare dörren tills hans hand sluter sig om det blanka silverhandtaget. Rebecka rycker bort Jacks arm och drar ner handtaget med ett ryck. Dörren är låst. Rebecka verkar fundera och öppnar sedan en lucka vid ringklockan på väggen och tar den lilla extranyckeln och stoppar in den i nyckelhålet och vrider om.

Dörren öppnas och larmet börjar pipa.
”Shit! Larmet glömde jag! Jag kan inte koden!” ropar Rebecka.
”Vi får försöka lista ut det! När är Elmar född?” frågar William.
”Jag tror det är 2007, men varför undrar du?”
”Det ska du få se”, säger William med en hemlighetsfull röst.
”Alexandra är ju född 2002.” William trycker in koden 0207.

Det blinkar grönt på en liten lampa och larmet stängs av. Gänget andas ut och William ser nöjd ut. ”Shit, värsta James Bond!” visslar Jack imponerad.

”Vi delar upp oss! William du tar Elmars rum, Jack du tar Alexandras och jag tar Martins”, säger Rebecka med stressad röst.

Hon springer upp för trappan och öppnar alla dörrar som skulle kunna leda till Martins rum. Efter en stund när alla dörrar är öppna springer hon ner för trappan igen. Men så vänder sig Rebecka om och hittar en vit dörr med fina guldkanter under trappan. Hon öppnar dörren långsamt och ser ett stort vitt rum med silver- och gulddetaljer lite överallt.

Hon hittade pappas rum, tänker Elmar. Den stora gammelrosa himmelssängen står ut från väggen och bredvid står den vita byrån med en smyckeshållare uppe på. Rebecka springer mot byrån och letar runt. Men hittar inte det hon letar efter. Hon verkar fundera igen och ser uppgiven ut.

Hon slänger sig i sängen och ligger där en stund. Men så plötsligt verkar hon komma på något. Hon drar upp det vita täcket och madrasserna och där under är det som en kammare. Rebecka ser väldigt förvånad ut, och Elmar blir lika förvånad. Han har aldrig sett den kammaren förut. Som ett stort utrymme under hans pappas säng!

Rebecka går med tveksamma steg ner i kammaren och kommer fram till ett rum där det hänger en massa bilder och minnen, bland annat amuletten! Rebecka går långsamt fram till amuletten och tar den varsamt. Hon springer upp ur kammaren och ut till William och Jack.

”Jag hittade Amuletten!”
Det enda svar Rebecka får är från William.
”Vad ska vi med Amuletten till?”
”Jag berättar det på väg till kyrkogården”, säger Rebecka med en stressad och livfull röst.
”Men vänta här!”

Hon springer upp på Alexandras rum och där känner Elmar igen bilden från tidigare. Det är som han trodde en tillbakablick som spegeln visar. Från när Rebecka hittade amuletten. Rebecka trär på sig amuletten framför Alexandras spegel och springer sedan ner till de andra.

Gänget rusar ut ur den vita lyxvillan och springer mot kyrkogården. Medan de springer börjar Rebecka berätta om den liknande händelse som hon varit med om.

”Elmars mamma Jessica tog hjälp av en trollkvinna med att låsa in någon i en tavla, och den trollkvinnan är min mamma.”
”Va! Vilken trollkvinna?” utbrister William.
”Ni vet väl min mamma Veronica?” frågar Rebecka.
”Ja, just det, hon som jobbar i kemisalen”, säger Jack snopet.
”Ja okej, nu vet ni. Amuletten ska hjälpa oss att få ut Jessica och Elmar ur speglarna och det måste gå fort för clownerna kan göra mycket farliga saker”, säger Rebecka snabbt med en orolig röst.

”Men clowner ska ju vara snälla och är inte Jessica död?” frågar Jack.
”Nej, det är bara en lögn! Nu sticker vi!” säger Rebecka irriterat.

De fortsätter att springa mot kyrkogården och då kommer den där vågrörelsen över spegeln igen och bilden försvinner. Elmar tittar upp mot skärmen istället och där ser han att gänget har kommit fram till kyrkogården.

Alexandra, Martin, Brunetto, Blondino, Flack och Flint står framför den uppgrävda graven. Flack och Flint håller i tavlan och ägget och de ser ut som två marionettdockor som någon kontrollerar.

Elmar tappar plötsligt spegeln som han har i handen och allt bevis för polisen ligger i tusen bitar. Han springer fram till skärmen och skriker:
”Pappa! Ni visste vad som hade hänt med mamma! Varför sa ni ingenting! Om ni hade sagt något hade jag inte varit fast i spegeln!”

När Elmar ser hur förtvivlad hans pappa ser ut känner han ångern över vad han just har sagt spridas i hela kroppen.

”Förlåt! Jag trodde att clownerna hade gett sig av för länge sedan!” säger Martin med sorgsen röst. Rebecka, Jack och William står vid kanten av kyrkogården.

”Alexandra! Fånga!” ropar Rebecka och kastar amuletten mot Alexandra. Alexandra är snabb och kastar sig fram och fångar den i bandet.

Då är det som om någon trycker på en knapp och solen går bakom moln och det börjar regna. Ett regn som yr runt i en plötsligt tilltagande vind och en mullrande åska kommer inrullande över trädtopparna.