Näsan är rund och blänkande röd. Det röda, lockiga håret står rätt upp,
clownen traskar ivrigt runt med en sliten koffert, på trottoaren står en kopp
man kan lägga pengar i. Den målade munnen ler ända upp till ögonbrynen.
Plötsligt snubblar han till med sina långa skor och låset till väskan far upp,
bollar i lyckliga färger ramlar ut. När clownen plockar upp bollarna ramlar han
igen, rätt på trottoaren. Han grimaserar, haltar som en uråldrig gamling.
All ingår så klart i tricket, Elmar gillar clownen. Men han vågar inte skratta när
ingen annan gör det.
Clownen fortsätter med att plocka upp en avlång ballong, han spelar på den
som om det var en elgitarr.
Då hör Elmar en liten pojke, kanske fyra år, gråta. Pojken pekar på clownen.
“Du måste sluta skrämma barn!” säger mamman.
Clownen ser förvirrad ut, spelar vidare på sin ballonggitarr.
Några som Elmar känner igen från högstadiet lösgör sig från publiken. Någon
puttar på clownen, en tjej sparkar på clownens kopp, en ensam krona ramlar
ut och rullar vingligt över trottoaren.
Nu kommer de första skratten. Men det är inga bra skratt.
Ilskan flammar upp i Elmar, han vill skrika åt dem att lämna clownen ifred,
men orden fastnar i munnen.
På vägen hem kokar tankarna i Elmars skalle. Clownen hade ju inte gjort
någonting!
Han rycker till när han känner en vattendroppe på kinden och skyndar på, förbi
thaimatstället och grusplanen där han brukar spela på helgerna.
Elmar vänder sig om när han hör steg. Clownen!
Han springer klumpigt i sina långa, röda skor, och han ser rädd ut.
Han håller kofferten tryckt mot magen.
“Hjälp mig!” clownen stirrar förtvivlat på Elmar.
Långt borta ser Elmar dem. Samma gäng som sparkade på clownens kopp. De
är på jakt.
Elmar flämtar till och fattar ett blixtsnabbt beslut.
“Kom.”
På tomten har de en uppochnervänd båt med presenning på. Den ligger där
tills sommaren, då åker båten i sjön igen.
Elmar visar clownen en glipa i presenningen, men han hinner inte följa efter
själv.
De är andfådda när de rusar uppför backen, Elmar vet att tjejen som sparkade
på koppen går i nian.
“Har du sett clownen?” frågar hon.
Bakom henne står två killar, de ser sig koncentrerat omkring.
Om du ska ljuga, ljug inte om allt, har Elmar hört.
“Ja, han sprang över den tomten.”
Elmar pekar snett uppåt, åt det stora huset med hoppmatta på tomten.
“Tack! Den där clownen skrämmer barn. Han är hemsk!”
Elmar nickar och ler stelt.
En kvart senare kikar clownen fram bakom presenningen.
“Är de borta?” frågar han.
Elmar nickar. Det har börjat regna ordentligt nu, vattnet rinner över clownens
smink och gör ansiktet kladdigt.
Clownen blåser upp en avlång ballong.
“Den är till dig”, säger clownen och räcker över ballongen. “För att du är
snällast i hela världen.”
Han bugar så djupt att skallen snuddar skorna.
“Ska du inte hänga på in en stund?” säger Elmar. ”Det regnar ju och allt.”
Clownen ler och nickar ivrigt.
”Jag heter Blondino”, säger clownen.
Elmar tänker att det knappast är clownens riktiga namn medan han stoppar
nyckeln i låset.
