Kapitel 6. Pappan. Skrivet av 4b

 Elmar vaknar till. Det första han möter med blicken är en stor skärm. Skärmen ser ut som en spegel fast att det inte finns någon spegelbild. Istället verkar det som man kan se ut och blir som en åskådare till livet utanför.

Men det är först när han ser Blondinos fula ansikte och Blondinos stora leende som Elmar inser att han är fast inne i spegeln. Han hör det fula ansiktet säga ”fyra dagar kvar till halloween…”

 ”Vad ska jag göra, vad menar du?!” ropar Elmar och känner hur paniken kommer krypande.

Han börjar kallsvettas. Det är först då han inser det, att det är halloween om fyra dagar. Blondinos ansikte försvinner och istället så ser Elmar ut över kyrkogården. Han ser hur hans pappa och Alexandra står och diskuterar något. Han hör bara deras röster som ett mummel. Men en mening hör han sin pappa säga tydligt. ”Du måste vara försiktig Alexandra!”

Då burrar det till innanför jackan och han knäpper upp den långsamt. Som om han är rädd för att det som burrar är en bomb på väg att explodera. Men det är dagboken som burrar. Han öppnar den och stelnar till. På en nyss tom sida dyker det upp ett meddelande.

 ”Hej Elmar!”

Och ett hjärta. Han känner igen det hjärtat. Mamma brukade rita sådana till honom. Det ger honom en känsla av trygghet. Men samtidigt är det många frågor som dyker upp i hans huvud. Är det verkligen hon som skriver till honom? Hur är det ens möjligt? Skulle han skriva något tillbaka? Skulle han låta det vara? Men det var så många frågor som han ville ha svar på, så han skriver:

”Mamma? Är det du?”

Han hinner bara vänta i 5 sekunder, sen kommer ett till meddelande.

”Det är jag, din mamma Jessica. Jag har saknat dig enormt mycket och det är så mycket jag vill skriva! Som att jag har sett hur jobbigt du haft det med pappa, att han druckit så mycket och varit hård mot dig, mot er! Men vi svävar i fara både du och jag så nu måste du lova att lyssna noga på vad jag har att säga. Så kan vi kanske snart ses på riktigt igen!”

 

Elmar blir förvånad och mer fundersam. Han måste få veta att det verkligen är hon.

”Mamma”, skriver han. ”Vad brukade du viska i mitt öra när du trodde att jag hade somnat, innan du förvann?”

Det dröjer en stund men sen kommer svaret.

”Jag brukade viska att du är viktig, önskad och älskad.”

Elmar känner hur tårarna tränger fram och med darrande hand så skriver han:

”Vad ska jag göra för att få ut oss härifrån?”

 

”Allt kommer att bli bra bara vi hjälps åt nu” , skriver Jessica. Sedan fortsätter hon:

”När jag gick i skolan var jag bästa vän med Blondino och Brunetto. Men med tiden blev jag mer sårbar. Och mobbad för att jag hängde med dem. Till slut föll jag för grupptrycket och gick med i det ”coola” gänget istället. Jag svek Blondino och Brunetto. Och blev sedan tillsammans med din pappa. Och det förlät de mig aldrig för.”

Elmar blir chockad av det långa svaret. Hade hans mamma gjort så? Hjärtat börjar slå snabbare. Hans kalla kropp blir mer darrig. Han tänker tyst för sig själv att då är det så som han misstänkte när han läste om det här i dagboken. Att hans mamma blev tagen in i spegeln, för att hon svek Blondino och Brunetto. Det är en hämnd.

Men han förstår ändå inte riktigt. Efter en lång stund så svarar han.

”Men, vad ska jag göra?”

”Använd spegeln du hittade under pappersbåten, den är kopplad till en amulett, min gamla amulett. Den amuletten kan befria Blondinos och Brunettos pappa som jag stängt in i tavlan som hängde hemma hos oss i hallen.”

”Har du stängt in deras pappa?” skriver Elmar.

”Ja, jag gick till en kvinna som kunde trollkonster och hon berättade för mig hur man kunde göra för att stänga inne en själ i en tavla. Jag gjorde det bara på skoj och trodde inte att det skulle fungera på riktigt! Jag ville också hämnas för att de varit så taskiga mot mig. Men jag trodde aldrig att det här skulle hända!”

”Men vad ska jag göra när jag hittat amuletten?” skriver Elmar.

 

Elmar hinner inte få något svar. Plötsligt blir dagboken förvandlad i hans händer. Den börjar svartna och snart är den helt upplöst till aska som rinner ner mellan hans fingrar.

”Mamma!” skriker han.

Sedan rusar han fram till skärmen och skriker allt vad han kan.

”Hitta amuletten!!!”

Han ser hur Alexandra och hans pappa står där på kyrkogården och lyfter blicken upp mot träden. De hör honom! Så han skriker igen.

”Mammas amulett! Den kan rädda oss!”

Elmar tar fram den lilla spegeln som hans mamma sa, den som han hittade under pappersbåten och i den skymtar han Alexandras rum. Det blir tydligare och tydligare. Och bilden rör sig. Någon måste ha tagit på sig amuletten! Och försöker smita iväg med den!

 

Personen som tagit amuletten springer förbi hallen där tavlan och ägget en gång fanns. Och förbi hallspegeln. Då ser Elmar vem det är och han drar efter andan. Personen hoppar ut genom köksfönstret och börjar springa.

 Elmar tittar upp på den stora skärmen och ser då Flack och Flint! Vad gör de där?! Och han ser han vad de håller i - tavlan och ägget. Och några meter därifrån står pappa och Alexandra. Flack och Flint vänder sig mot Elmars pappa och så säger clownen i tavlan.

”Jag vet att ni vet hur man får ut mig ur tavlan! Och ni ska fixa det nu!”